Alzheimer?

16 november 2015 at 17:16

Alzheimer!

”En av Titiyos nya låtar är ”Du tar hand om honom” som handlar om hennes pappa, som drabbats av alzheimer. Hon sjunger: ”Där vandrar tiden ofta som den vill/lika vilse som han ibland/tills du tar hans hand och hjälper till”.
– Det är jobbigare för dem runt omkring än för den som lider av det. Han är en livsglad person och älskar människor men nu är han ganska mycket i sin egen värld. Han går fortfarande till sin lilla studio och spelar med andra. Ibland känner han igen mig, ibland inte. Det är en konstig känsla när han tittar på mig och försöker klura ut vem jag är.”http://www.svd.se/jag-har-alltid-haft-svart-med-kanslan-av-tillhorighet/om/kultur:musik  

De sista orden i denna intervju är så tragiskt att läsa men så är det också en sjukdom som för anförvanterna är så svår.
Jag minns när jag ringde min faster Ingeborg en kort tid efter ett hastigt besök hos oss i Malmö. Vem är det , hörde jag henne svara i telefonen. Men hon visste inte vem jag var. Försökte tala om min far alltså hennes egen bror.Bengt, hörde jag henne upprepa, det vet jag inte vem det är sen la hon på luren. Totalt utan minne på rätt så kort tid.

Ingeborg tillbringade sin sista tid på ett vårdhem och enligt personalen sjönk hon helt in i sig själv.
Jag har ju arbetat många år inom vården där jag träffat så oerhört många patienter med alzheimer i olika stadier. En del är djupt olyckliga och förstår på något sätt att allt är fel i deras liv , andra kan vara mer eller mindre uppåt på ett för utomstående otäckt sätt.
Ska ta ett exempel där jag måste erkänna att även vi två som jobbade där brast ut i en kort orgie av skratt eftersom det var så komiskt mitt i sitt elände.
En man stod och vinkade till oss i dörren till toaletten, tittar på oss med glädjestrålande ögon och säger: titta det kommer köttbullar och så ruskar han på benet och visst kommer det något som ser ut som just köttbullar men jag kan lova att de verkligen inte luktade gott.
Men han var verkligen glad och trodde på vad han sa, ja så besynnerligt kan det bli  och naturligtvis finns det ju inga anförvanter som kan skratta med  i detta elände. Det var nog bara vi personal som var luttrade av många års arbete och behövde en ventil för våra egna känslor i denna många gånger bizarra värld .

Människor känner inte igen de närmaste, de känner inte igen oss i personalen och det ställer till med stora uppträden ibland. I samband med sängläggning och avklädning så uppfattar en del petienter detta som ett överfall och försvarar sig . Man blir klämd, riven och i värsta fall biten om man inte passar sig.
Jag har varit med om att starka karlar kräver 5-6 personer bara för avklädningen.

Hur många av oss pensionärer går omkring och tänker på om man är på väg att bli drabbad? Minnet är ju ibland så dåligt, självklara saker bara fastnar i huvudet och det känns så jobbigt.
Är det så det börjar??

Annonser

Entry filed under: Uncategorized.

Likes! Läs mellan raderna!


Arkiv


%d bloggare gillar detta: