Viktiga ord från en liberal!

Efter beslutet om skärpta gränser och id-kontroller har det sagts att ingen kunde förutspå utvecklingen. Men stämmer det? Jasenko Selimovic ser ett land där moralisk ryggrad saknas och det obekväma inte vågar yppas.

 

Det finns stunder då lögnen är så stor, den allmänna opinionen så övermäktig och trycket så entydigt att många människor, ibland en hel nation, dras med. Man säger och gör obegripliga saker. Först efteråt, när allt är över, frågar sig många: ”hur kunde vi?”

De senaste åren var en sådan tid i  Sverige. En förvirrande tid då klarhet saknades och politisk desperation rådde. Många sade och skrev saker som vi först nu börjar fråga oss: hur kunde vi?

Tyder man spåren bakåt från de införda id-kontrollerna hittar man påståenden om att Sveriges migrationspolitik ändrades plötsligt. Att ingen hade kunnat förutse utvecklingen, att verkligheten tvingade politiska partier att ändra sig.

Men är det verkligen en sann berättelse?

Det finns andra förklaringar. Berättelsen om de senaste åren handlar också om ett politiskt spinn som går överstyr. Som okontrollerat börjar slå tillbaka på de som har skapat den: opinionsbildare, politiker, medier. Det är en berättelse om ett kollapsande politiskt samtal, om journalister som blir nyttiga idioter i en politisk maktlek, om demokratin som skadeskjuts.

Så vad hände egentligen?

Det började med en idé. Att man ”inte ska prata om integration och migration”. Lars Stjernkvist, tidigare partisekreterare för Socialdemokraterna, sade någon gång att han är pappa till idén. Men den som genomförde det var Aftonbladets ledarsida, den mest aggressiva socialdemokratiska tidningssatelliten.

Denna ledarsida är långt ifrån den mest betydande i opinions-Sverige, men den gjorde sig viktig under denna tid genom att i det offentliga rummet ägna sig åt bestraffning av människor. Nästan varje artikel eller debatt om integration eller migration bemöttes med att skribenten påstods fiska i brunt vatten. Den politiska chefredaktören, Karin Pettersson, ditplockad från posten som Socialdemokraternas kommunikationsdirektör, förklarade att debatten om integration/migration inte är som andra debatter, eftersom den handlar om människor. Påståendet var en banal osanning men ingen vågade fråga varför debatten om sjukvård, arbetsmiljö och trafikolyckor inte skulle handla om människor. En sådan fråga skulle riskera att man i  en av landets största tidningar blev kallad för rasist. Få ville det.

Tanken var enkel. Debatten om integration/migration skadade socialdemokratin. Bland LO:s medlemmar var SD på väg att bli riktigt stora och man var rädd att debatten skulle öka tappet. Därför skulle frågan tystas ned offentligt, samtidigt som LO ordnade interna kurser som skulle övertyga medlemmar att SD inte är något att rösta på. Naturligtvis visste alla, inklusive Aftonbladets ledarskribenter, att medborgarna ville att man hanterade både den dåligt fungerande integrationen och frågan som började pocka på: landets kapacitet att på ett bra sätt ta emot de flyktingar som kommer. Men Alliansen var i regeringsställning. Det var av Alliansen väljarna krävde handling. Om Alliansen kunde paralyseras genom att koppla samman deras åtgärder på migrations- och integrationsområdet med rasism – då var det dubbelt så bra. Aftonbladets ledarsida smashade två flugor i en smäll.

Att ställa legitima journalistiska frågor förklarades som olämpligt. När SVT:s Mats Knutsson, en av de få som tyckte att det nog var hans jobb att ställa sådana frågor, dristade sig till att fråga: ”Hur mycket invandring tål Sverige?” skrev Karin Pettersson att ”gömma sig bakom SD är inte en publicistisk hållning” (AB 16/10 2012). Andra skrev att frågan är direkt tagen ur SD:s partiprogram. Alexandra Pascalidou gjorde en hel serie program för SR om hur mycket rasism/våldtäkter/döda barn på flykt som Sverige tål.

Artiklar brännmärkte, visade alla hur det går till om man ställer sådana frågor. Tidningen Arena och andra S-satelliter hängde på. Att bara nämna att vi bör öppna våra hjärtan – alltså att vi bör vara generösa eftersom flyktinginvandring ändå kostar – var rasistiskt. Sverige kunde ta emot obegränsat med flyktingar och det fanns minst ”900 miljarder skäl att uppskatta invandring” som LO:s och S:s spinnmakare, tankesmedjan Arena Idé, uttryckte det. Ulf Bjereld, Jonas Hinnfors och Marie Demker hävdade att SD ökar just för att man diskuterar integrationen och att följaktligen var ”mediernas ansvar (…) stort” (SvD 30/12 2012).

De som stod emot var få, oftast ledarskribenter med eget utrymme där de kunde försvara sig och de var nog lite självmordsbenägna. Men de var så få att de kunde stämplas.

Debatten blev svår och obehagligt entydig. Journalister slutade ställa vissa frågor. Delvis av rädsla för att beskrivas som rasister, delvis för att de svalde att denna debatt inte skulle föras, delvis för att debatten krävde mycket av dem. Journalistisk neutralitet förklarades som normalisering av SD. Få ville medverka till det, givetvis.Neutralitet byttes till ställningstagande, konsekvensneutralitet till konsekvensmedvetande. Om SD gynnas blev avgörande för om och hur frågan skulle ställas. Kampanjjournalistik ersatte granskning. SD växte för varje dag, naturligtvis.

Stämningen var så upphetsad att varje artikel om SD gav mängder med klick och delningar. Och tidningar hakade på, började sälja det som efterfrågades. Man kunde skriva om ”fascismen som breder ut sig” även när det på demonstrationer stod blott åtta (!) patetiska nationaldemokrater. Journalistikens etiska gränser överträddes. Rasismen var säljbar.

Missförstå inte. Faran med rasism var, och är, verklig. Men detta handlade endast till en mindre del om rasism.

Det som hände sedan är historia. Socialdemokratin vann makten. Tillsammans med MP lyckades de inte ens komma över 38 procent men de kunde bilda regering – eftersom Alliansen tappade ännu mer.

När flyktingkrisen blev allt större under slutet av 2014 och 2015 var spinnet redan släppt ur flaskan. Det gick inte att stoppa tillbaka det. Att nu börja säga att det ändå finns volymer som Sverige inte klarar av och diskutera kapacitetsförmåga var för sent.

Socialdemokraternas siffror rasade – väljarna förväntade sig nu av dem att agera. Stefan Löfven försökte vara tyst och gömma sig men det gick inte. Så blev det som det blev. Socialdemokratin införde id-kontroller och stängde i praktiken gränserna utan att kunna förklara varför.

Det blev en politik som många inte begrep. Hur kunde partiet ändra sig nu? Många kände sig förvirrade, svikna, lurade. Därav känslan att det ”svängde så snabbt”.

Att politiken svängde är en sak. Men att andra svängde är också intressant. Aftonbladet slutade pusha för kampanjen ”Vi gillar olika”. Henrik Arnstad, Gellert Tamas, Jonas Hassen Khemiri, America Vera-Zavala och andra debattörer skrev inte så många fler artiklar. Alla dessa människor som i går såg fascismen närma sig blev nu tysta. Nu när Socialdemokraterna och Miljöpartiet gjort mer än SD vågat hoppas – då sade de inget. Tycker de inte att läget är alarmerande längre? Var är alla kändisar? Protestartiklar? Var är insamlingsgalorna nu? Pengarna behövs ännu mer nu när man i praktiken har stängt gränser. Om flyktingarna var värda att försvaras i går, hur kan de sluta vara det i dag?

Göran Greider är, mig veterligen, den ende som offentligt förklarat varför han ändrade åsikt. Enligt honom var det nödvändigt. För annars skulle vi riskera att ”socialdemokratin står där och skär sig i  handleden och det man då blöder är de sista arbetarväljarna” (ETC 4/11 2015). Så nu var flyktingarna, annalkande fascism och 30-talsaktiga stövelljud plötsligt mindre viktiga än Socialdemokraternas opinionssiffror. Sedan dess har Greider använt sin tid till att twittra poesi.

För att försöka hantera det faktum att socialdemokratin ändrade sig så snabbt skapades myten om att ”ingen kunde förutse denna kris”. På allvar? Vi ska alltså övertygas om att Göran Greider inte kunde tänka sig att ett land kan få problem med att på ett rimligt sätt ta emot de som söker sig dit? Han, som varit med om att de borgerliga – samtidigt som de gav alla bosnier uppehållstillstånd – införde visumtvång? Och han, som bevittnat att Socialdemokraterna tog Luciabeslutet 1989 som i  praktiken stängde landets gränser? Vi ska dessutom övertygas om att socialdemokratin som tog Luciabeslutet trodde att ingen någonsin kan ta ett sådant beslut?

Tankefiguren är alltså följande: bara för att ingen av oss kan förutse den exakta styrkan i nästa jordbävning, så tror alltså ingen av oss på att det någonsin kommer inträffa en stor jordbävning igen?

Att Pettersson, Anders Lindberg, Greider och andra S-spinndoktorer inte kunde förutse exakta siffror på antalet asylsökande är inte konstigt. Men vill Lindberg övertala oss att han på allvar trodde att Sveriges kapacitet var obegränsad – när han förklarade allt tal om volymer för rasism?

Likaså är det patetiskt att försöka övertyga oss om att ”verkligheten har tvingat partierna att ändra sig”. Hela poängen med rättsstaten är att i förväg veta vad partierna ska göra. För om det är så problemlöst att ändra sig: på vilka grunder ska vi rösta vid nästa val? Alla partier kan ju säga att de vill ge allt till alla och ta emot alla. Sedan kan de väl ändra sig efter valet – när verkligheten tvingar dem till det.

Sanningen är att vi har bevittnat hur ett politiskt spinn kan gå överstyr. Det blev så starkt att många, inklusive jag själv, ansåg att det var bäst att vara tyst eller säga det som förväntades. Som DN (18/12) visade i ett viktigt reportage: en sak sades internt och en annan externt. Myndigheternas chefer ropade internt om katastrofläge men utåt sade man att Sverige klarar allt. De flesta politiker gjorde samma sak. De visste att de yttrade en lögn men de sade det ändå. För hur ska man annars förklara att Åsa Romson sade att ”Europa håller på att göra Medelhavet till det nya Auschwitz”? Om hon menade det på allvar så medverkar hon nu i att skapa ett nytt Auschwitz. Hur kan hon leva med det?

Det mest tragiska i hela historien är att de som betalar högsta priset för detta spinn är dagens flyktingar. I dag har id-kontroller införts, landet är i praktiken stängt. Hade vi fört en diskussion och vaskat fram lösningar hade vi förbättrat integrationen och därmed skapat större tolerans för invandring. Hade vi haft en diskussion om kapacitetsförmåga hade vi kunnat öka den, om vi så ville. Men socialdemokratins överordnade mål var aldrig att förbättra integrationen eller hjälpa flyktingar. De skulle komma åt makten.

Artiklar som denna missförstås gärna. Därför en samvetsförklaring: min gräns för hur många flyktingar Sverige kan ta emot är förmodligen högre än mångas. Jag ber om respekt för den hållningen, jag var en gång själv flykting. Dock, att påstå att ett lands förmåga att ta emot flyktingar i en given stund inte har några som helst gränser – det är att ägna sig åt populism.

Sverige visade sig vara ett land där moralisk ryggrad saknas. Det kollektivistiska samtalsklimatet bidrog till det. Att stå ensam i debatten är inte populärt i Sverige, det anses vara lite rättshaveristiskt. Där skiljer vi oss från många andra länder. I exempelvis den franska debatten söker sig intellektuella till en position som är tvärt emot den rådande. Att tycka som andra är impopulärt där. Då är man ryggradslös. I Sverige är det tvärtom. Här gillar vi att vara i grupp, vi söker kompromiss. Även när det som förespråkas är idioti söker man hitta något gott i det. Det bidrog till att bara ett fåtal avvikande röster hördes.

Därmed kollapsade det offentliga samtalet. Efter att man tystade Mats Knutssons fråga kunde journalister inte längre ställa vilka frågor som helst. Neutralitet blev ett omöjligt, gammalmodigt begrepp, vem som säger en sak blev viktigare än vad som sägs. I stället för att kritiskt granska, förhålla sig kallt, blev journalister delaktiga i en politisk kamp.

Går det att lära sig något av detta? Svårt att säga för mig som politiker. Jag misstänkliggörs lätt: en liberal politiker som pratar om motståndaren – ha! Ändå. Den som förstår att detta är en berättelse som bland de skyldiga räknar även skribenten själv, kan fundera på att det enda som kan skydda oss från att upprepa det vi upplevt är ett offentligt rum som fungerar, ett offentligt samtal som tillåter åsikter att brytas med varandra. Ju flera välgrundade och olika åsikter det hörs, ju flera perspektiv vi lyckas presentera – desto större chans att människor tänker med eget huvud, inte dras åt ett och samma håll, inte manipuleras. Åsiktsmångfald är vår enda garanti för ett moraliskt rimligt samhälle.

Jasenko Selimovic