VI SJÖNG OCH DANSADE…!
AV JEHOSHUA KAUFMAN | 11 MAJ 2024
Att gå emot massorna är svårt. Att tycka annorlunda och visa det på gatorna är obehagligt, ja rent av skrämmande. Några av oss tog beslutet att gå emot våra instinkter och göra en ”musikmanifestation” på Davidhallstorg i centrala Malmö på torsdagen. Sjunga, dansa till det israeliska Eurovisionsbidraget samt vifta med flaggor.
Vi började planera för en välkomstmanifestation för den israeliska artisten Eden Golan.
Vår omgivning reagerade instinktivt. ”Ni är galna”, ”Ni kommer att bli mördade”, fick vi höra från vänner och allt oroligare anhöriga. ”Ingen kommer att bry sig om er”, ”Ni kommer bara att bli några få, vad är meningen med det. Ni blir till åtlöje”, var kanske kommentarer som var mera smärtsamma.
Som en erövrad stad
Ändå har vi envisats. Några av oss har judisk bakgrund men inte alla. Ändå känner vi alla samma oro och längtan. Vi ska sjunga, vi ska dansa och vi ska ha med oss svenska och israeliska flaggor. Det måste gå, intalar vi oss. Om vi inte kan uttrycka vad vi tycker, i detta fallet stöd till en israelisk artist, då har rädslan vunnit. Vi har valt att bo i ett demokratiskt samhälle, ett fritt samhälle där alla har rätt att uttrycka åsikter. Men om detta inte längre går? Om vissa åsikter som är tillåtna ändå hotas av majoritetens kraft, vad är då åsiktsfriheten värd.
Jag tänker på ett citat från undersökningen Malmöjudarna efter den 7 oktober:
”När jag och min hustru promenerade på gatan i centrala Malmö hade människor börjat samlas. Det var början på en pro-palestinsk demonstration. Plötsligt stannade en bil vid trottoaren. Ut stegade en familj med tre barn. Alla barnen hade liksom pappan gröna pannband. Precis som Hamas. Vi blev helt skräckslagna. Det hade ju bara gått en dag sedan massakern.” 1
Jag gick snabbt förbi just den demonstrationen, men kunde ändå inte låta bli att stanna till. Det som hejdade mig var det rytmiska trummandet från en grupp unga trumslagare längst fram i tåget. Det var militäriskt och deras fokuserade ansikten kunde ha tillhört en kolonn soldater i en segermarsch genom en erövrad stad. Trummisarna var naturligtvis för unga för att vara militärer och Malmö är inte ockuperat. Ändå fick jag en känsla av uppgivenhet och övergivenhet. Hundratals människor med plakat och flaggor. ”Krossa sionismen”, ”From the river to the sea, Palestine will be free”, ”Israel folkmördare”, ”Queers för Palestina” och så ännu mera människor. Mestadels unga, med de vanliga sjalattributen. Många verkade ha sin bakgrund från Mellanöstern, men också en stor grupp folk med svenskt utseende, vad nu det betyder. Jag borde naturligtvis inte dela in folk på det viset, men hjärnan gör sina egna överväganden. Jag fick en impuls att dra fram min israeliska flagga, men hejdade mig. Jag bär inte med mig en sådan och även om jag haft en skulle jag aldrig ha vågat. I stället fingrade jag lite på min davidsstjärna under rocken. Den skulle jag kanske vågat plocka fram om det inte hade sett så udda ut. Vem skulle förresten se den lilla silverstjärnan?
Vi som inte är del av massan blir med rätta förskräckta.
Folkmassor är fantastiska. Man blir en i mängden. En del av något stort. Man kan dansa och skratta med andra. Sjunga tillsammans: alla som sjungit i en stor kör vet vilken positiv effekt det har psykiskt och fysiskt, även på dem som lyssnar. Ilskan och kraften hos en stor mängd människor är mer skrämmande. Kraften, och därmed makten, i förhållande till allt annat. Vem kan motstå massan av upphetsade människor som rör sig, eller kanske rusar framåt mot någon eller något. Vi som inte är en del av massan blir med rätta förskräckta. Vi associerar den med kravaller, revolutioner och pogromer. Ilskan, upphetsningen, vansinnet, blodtörsten hos en tusenhövdad skara, där var och en i mängden tycks föras framåt av en obetvinglig kraft. Ingen som stått bredvid och sett en stor demonstration kan undvika att engageras känslomässigt. Instinktivt vill man vara en del av folkmassan eller gå därifrån. Just instinktivt eftersom det handlar om en fundamental längtan att tillhöra, att vara en del av det som alla andra är och gör. Alternativet är att springa därifrån. Kroppen skriker att detta är farligt.
Judarna är en försvinnande liten minoritet i Sverige
Den judiska gruppen, som jag tillhör, är generellt sett en av de mest välintegrerade minoriteterna i Sverige. Utbildningsmässigt, ekonomiskt och sett till inflytande har vi varit framgångsrika under de 250 åren vi funnits i landet, men till antalet helt obetydliga. Sedan 1948 har solidariteten med staten Israel varit en integrerad del av den etablerade judenheten. De tre stora församlingarna har stödet inskrivet i sina stadgar. Men gruppen är liten. I hela Sverige är det cirka 6 000 organiserade medlemmar, varav 600 bor i Malmö. Möjligtvis finns det, i Malmöområdet, ytterligare 1 000 judar som inte är organiserade. En försvinnande liten minoritet. Det är uppenbart för oss att vi är mycket få i förhållande till majoriteten men även jämfört med andra minoriteter. Kanske just därför har vi alltid fått lära oss att undvika och frukta massorna. Det historiska minnet av sådana är inte uppmuntrande.
”Du ska vara stolt över att vara jude”, sa ofta min mamma och sedan lade hon till att ”man behöver ju inte skylta med det”. Ganska förvirrande budskap i mina vuxna öron, men som barn hade jag inga svårigheter att ta till mig motsägelsen. Utmaningen kom i tonåren då normala önskningar om att vara som andra gjorde att man måste välja identitet. Juden är historiskt sett förloraren och vem vill tillhöra det förlorande laget? Tack och lov kunde man luta sig mot Israel, som fram till 1967 var ett bra land i allmänhetens ögon. Ett land av pionjärer och judiska överlevare.
Sedan 1970-talet har israelkritiska röster tagit allt mera plats i media. Kritiken har framför allt kommit från vänsterhåll och det socialdemokratiska partiet med sina stödpartier har intagit en rent israelfientlig hållning. Den omfattande invandringen från Mellanöstern de senaste decennierna har inneburit att vad jag betecknar som antisemitiska och extremt antiisraeliska ståndpunkter fått ännu större plats. Den judiska gruppen har inte bara minskat till antal utan även blivit allt försiktigare. Perioder av relativt lugn har avbrutits av perioder av starka yttringar av hat mot Israel och judar. Den 7 oktober blev inledningen till en sådan period.
Malmöjudarna om Melloveckan
När detta skrivs är vi i mitten av Eurovisionveckan och medierna har varit fyllda med hotfulla rubriker. Ska det bli kravaller som i Göteborg 2001 vid EU-toppmötet? Gatstenar, plundringar eller terrorattacker? Ensamma galningar med knivar? Unga män med kalasjnikovs som sprejar folksamlingar med blykulor? Bomber där man minst anar det eller kanske bara hatiska banderoller på arenan?
Bland Malmös judar diskuteras om man ska hålla sig borta från stadens gator och torg eller till och med helt lämna staden. De judiska barnfamiljerna funderar på hur man ska förbereda barnen på vad de kommer att möta i skolan och på stadens gator. Med de yngre är problemet mindre. Lärarna är redan vidtalade och de kan både hämtas och lämnas vid skolans port. Tonåringarna är en större anledning till oro eftersom de knappast låter sig styras.
I radion intervjuas judiska kvinnor som beskriver sin oro för sin och familjens säkerhet. I linje med deras rädsla föredrar de att vara anonyma. Den propalestinska demonstrationsledningen betonar att de naturligtvis inte har något emot stadens judiska befolkning. ”Judarna kan känna sig lugna betonar de, det är Israel vi protesterar emot.” Man säger inget om de judar som har en positiv relation till Israel. Han fick inte frågan i vad mån judar med sionistiska böjelser kan känna sig säkra. Kanske min mamma borde ha utvecklat sina varningar till ”Känn dig stolt över Israel, men berätta det inte för någon.” Nu var jag, som nämnts, skolpojke på 1960-talet och då var Israel inte en parianation, precis som judarna tidigare – innan den 7 oktober – inte var potentiella slagträn. Det kanske inte var så imponerande att vara jude på 1960-talet, men att stötta Israel var en självklarhet både för den judiska minoriteten och majoritetssamhället. Definitivt inte längre.
Så hur gick det då? I bakgrunden återigen trummandet och de arga ropen när demonstrationstågen närmade sig från olika håll. Vi förstod att grupper hade försökt storma den öppna plats som vi blivit hänvisade till och under några korta minuter fanns det rädsla i luften, den talrika polisnärvaron till trots. Polisen gjorde det de skulle och medan lugnet till slut lägrade sig samlades ett hundratal som trotsat oro och rädsla. De svenska och israeliska flaggorna vajade i den lätta vinden när vi började spela upp israeliska och judiska melodier. Varma traditionella sånger liksom israeliska Eurovisionbidrag. Vi sjöng och dansade, lyckliga om än medvetna om att detta måste göras under polisbevakning i ett av de mest demokratiska länderna i världen.
Publicerat i Kvartal!
SMÅ FÖRKRYMPTA SJÄLAR!
Om man läst hur antisemitism fungerar så förstår man att de som hyser denna uppfattning är genuina rasister. De är människor som lider av vanföreställningar. Omkring antisemitism frodas det myter och rykten av alla slag. 1800 talet präglas av tex blodsmyter, judar tog små barns blod och använde det i sitt bröd.
De tyska nazisterna och då särskilt Goebells målade upp en bild av judar som ickemänniskor. De tärde på Tyskland som råttor. Och filmer som jag sett från den tiden visar ömsom råttor och ömson judar med drag av råttor.
Allt detta tal om råttor och utmålandet av judar som onda roffare var planlagt av nazisterna . De förberedde marken för utrotningen. Det tyska folket skulle invaggas i att inte bry sig om alla de som försvann. Propagandan var effektiv.
Många länder svek judarna därför att det fanns en tid när tyskarna hade kunnat gått med på att släppa ut dem från Tyskland. Sverige svek en grupp läkare som ville komma hit.Studenterna i Uppsala demonstrerade mot de judiska läkarna. England svek stort ,de hade kunnat låtit många komma till Israel . England hade makten där sedan många år.
Jag såg intervjun som Israelisk tv gjorde i Malmö bla på Möllevagnstorget bland arabiska torghandlare.
De hävde fruktansvärd antisemtism ur sig och lät exakt som den tyska nazipropagandan. Andra intervjuer jag sett från andra städer är lika illa. Araber säger att judar ska dödas osv. Judar är värre än hundar och apor säger en man.
Och de som sitter och buar och visar palestinaflaggor mot en 20 års kvinna som försöker sjunga i en tävling , de visar bara upp det jag sa i ingressen,DE HAR FÖRKRYMPTA SJÄLAR!
Från 1800-talet och framöver så stegrades våldet och förföljelsen , ÄR DET DETTA VI SER NU ÖVER VÄRLDEN?
Nazihamas attack den 7 oktober och det krig de påbörjade med orden att denna massaker var bara början på fler låter ju som ett eko från flydda onda tider!
Svensk massmedia kommer en vacker dag att få stå till svars för sina lögner och faktiskt deltagande i antisemitism. Svt och SR kommer aldrig att komma undan sitt ansvar för sitt agerande som fått så många svenskar att tro att de står för sanningen.
Varsegod Boris!
BONNIERS BEORDRAR: BUSSA BARNBATALJONER!
DN drar åter igång kampanjen för bussning – och som vanligt förmår inte de liberala ledarskribenterna få någon slags logisk ordning i sina argument. De förklarar att: ”Ibland måste kanske individen stå tillbaka för allas bästa”. Alltså … barn från skolor i lugna områden ska kunna bussas till skolor även i utsatta områden, och barn från utsatta områden till skolor i lugna områden. Detta ska lösa problemen med ”skolsegregation” som följer av ”bostadssegregation”.
Varför det skulle lösa något som helst problem att se sitt barn bussas till ett område som gängen kontrollerar förklaras inte. Fjärdeklassare dagliga resor till andra stadsdelar ska lösa problem som inte polis, socialtjänst och där existerande skolor kunnat lösa. Plötsligt upphör segregationen när de kliver av bussen.
Förvisso älskar Jesus alla barnen, men på DN verkar de tro att alla barnen är Jesus och med sitt blotta uppdykande kan bringa frid. Wolodarski och hans skribenter är alltid pigga på att skicka andras barn till fronten i verkliga krig … så varför skulle de inte nu förnöjt kluckande kräva att andras barn skickas till fronten i det pågående kulturkriget? De ”individer” som ”måste stå tillbaka för allas bästa” tillhör aldrig det styrande skiktet och deras drängar – det är alltid medlemmar av det arbetande folket som ska offra sig.
Vi kan vara väldigt säkra på att ingen på DN:s redaktion kommer att låta sina barn bussas till en skola i Husby – bärare av Bonniers budskap bereds plats i skolor innanför tullarna eller i reservatområden utanför dem. Och när skriv-kulierna på DN lämnat av sina ättelägg på skolan åker de in till DN-skrapan för att plita ner den obligatoriska drapan om att det bara är ”nazister” och ”rasister” som inte vill att deras barn ska bussas över hela stan till en skola i ett problemområde.
Det är hög tid att den sortens individer ”står tillbaka för allas bästa”. DN:s anställda och de som vars talan de för kan väl ta sina telningar och sig själva och bussa sig för gott till Irak eller något annat liknande land som de vill omvandla Sverige till … ”för allas bästa”.
IDAG GICK JAG 6 KM PÅ STAN. (AJ I BENEN)
Jag spanade bland folkmassorna efter palestinautstyrsel! MEN inte en enda människa hade något sådant på sig. Det är som jag har misstänkt länge att det bara är en väldigt liten klick av Stockholms befolkning som befattar sig med palestina. De som går runt och demonstrerar är från förorterna och är araber mest. Sen har vi vänstern från Södermalm.
Däremot så träffade jag fyra herrar från annat land vilka bar på en påse där det stod Sverigedemokraterna.
Blev ju nyfiken och började tala med dem. OCH de gillade SD och berömde Jimmie Åkesson.
”De är mycket bra”!
När det gäller palestina så är det ett i stora stycken importerat fenomen. Sverige liksom många andra länder tycks ha priorterat människor vilka är islamister.Hamasanhängare kort och gott.
Varför man gjort så är faktiskt svårt att förstå? Dessa individer verkar ha svårare att anpassa sig till svenska normer och den demokrati vi har.
Överallt i världen uppstår stora bråk med dessa människor och wokevänstern i sin dumhet hjälper till.
Förstörelsen är stor i många länder nu.
Nej,det var lugnt och fridfullt på stan idag. Ett möte stötte jag på och det var på Sergels Torg där MoD hade möte och propagerade för att Sverige ska gå ur EU omgående..
Inga folkmassor direkt, de befann sig i Kungsträdgården där partier och olika organisationer presenterade sig.
Tunnelbanan hem var knökfull men inte där heller ett enda palestinaskynke!
VÄNSTERPARTIETS LEDARE ÄR FÖRRÄDARE MOT IRANS FOLK.
Dadostar har sitt ursprung i Iran men har helt och hållet ställt sig på islamisternas sida.
Hon liksom vi andra vet ju att IRAN stödjer all sorts islamism i världen. Alla våldsdåd står Iran bakom liksom de står bakom Hamas krig mot Israel. Erdogan stödjer också Hamas, denne turk som vill utrota kurder liksom Erdogans förfäder utrotade kristna 1915.
När jag har varit på möten mot Iran så finns inga vänsterpartister där. Däremot både SD-MED-L-M!
Det finns något sjukt i Dadostars uppslutning omkring Hamas mycket otäcka handlingar, som demokrat kan man inte stödja någonting från islamisternas handlingar, man kan bara fördöma dem!
Israelhatet och den tydliga antisemitismen hos vänstern idag har styrt dem till att stå på Irans sida ihop med Hamas.
Påminner om Nils Flygs utveckling som kommunist till att stödja Hitler!
En bild tagen för ca 13 år sedan men ännu mer aktuell idag! Detta är vad vänstern stödjer idag.
VARFÖR FÖRSTÅR INTE DE UNGA IRANS ROLL?
1000 stycken sk artister står upp och hyllar hamas. Att hylla dessa terrorister vilka utför Irans order hur kampen ska föras mot det demokratiska israel visar bara på hur indoktrinerade de har blivit. Vi ser samma slag av vanvett i USA vid universiteten där både lärare och elever ställt sig på terrorns sida.
Indoktrineringen har pågått mycket länge i våra länder. Det brukar kallas den långa marschen , man har från vänstern avskrivit väpnad revolution. Däremot har de välutbildade kommunisterna sökt sig till olika sektorer i samhället , tex utbildningen. De smyger in vänsterns tankar och beslut tas där de naiva inte ens förstår vad de är med om att besluta. Vi behöver ju bara se på hur immigrationen har fungerat i vårt eget land. 1 miljon islamister på rätt kort tid har kommit in i Sverige. I Storbritanien är det ännu värre och där tar islamister över samhället bit för bit.
Jag trodde faktiskt att exemplet Iran skulle hålla många borta från just islamismen men där fick jag tyvärr fel. Inte ens kvinnornas kamp de senaste åren har inverkat på unga vänsteraktivister. De tom. hyllar mördandet som skedde i Israel den 7 oktober. I Iran hyllas inte denna mordorgie med våldtäkter av det vanliga folket. Det är mullorna som säger att det är en seger för islam.
Jag lägger ut bilder här från olika demonstrationer där stödet för de kämpande i Iran får stort stöd. I Sverige håller sig vänstern borta från sådana demonstrationer. Det stinker om vänstern av antisemitism!
Det stinker dessutom av vänsterns uppslutning på islamisternas sida! OCH inom vissa kyrkor finns det personer som är antisemiter och inte har förstått att islamismen är satans redskap.
JAG VAR MEDLEM I SAC I 16 ÅR!
Igår passerade jag Sergels torg och där höll dagens SAC möte. När jag redan på 60-talet gick med i SAC så var det en fackförening där huvuddelen av medlemmarna var människor från byggen,gruvor, skogen etc. INGET flum på den tiden. Jag mötte dessa medlemmar på våra kurser, genuina arbetare med bägge fötterna på jorden.
Av olika skäl så gick jag tillbaka till Metall på bruket i Torshälla. Men det är en annan historia.
Nere i Malmö när jag arbetade inom vården så valde jag att gå med i SAC igen. Men jag såg direkt att den gamla sammansättningen av arbetare inte fanns längre.Unga människor från universiteten började märkas. De hade ingen förankring i arbetarklassen och mitt avstånd till dessa blivande stenkastare och rena huliganer var stort. Så stort så när några av oss äldre protesterade mot den tilltagande huliganismen så blev vi anklagade som ”bruna” som inte hade i rörelsen att göra. Ur denna nya typ av syndikalism uppstod så AFA. Då var det dags för oss äldre att avsluta vårt kapitel inom SAC.
Tidningen Arbetaren genomgick också denna förändring och påminde mer om den stalintrogna tidningen Proleären. De gamla syndikalisterna var svurna fiender till de totalitära av alla slag men detta försvann från Arbetaren.Tidningen som Israelvänlig blev till sin motsats. Ingenting skilde den eller rörelsen från övrig vänster längre.
Jag kan höra ångesten från Armas Sastamoinen, Vilhelm Moberg och alla andra motståndare till just totalitära läror.Aldrig någonsin skulle dessa skribenter ställa upp på Hamas islamistiska hatorgier och rop på död åt judarna.
För mig är det närmast tragiskt att se SAC:s 1 maj demo,
Det SAC jag var med i på 60-talet skulle aldrig ta på sig en hatschal och ropa islamistiska ramsor.
De har totalt tappat sin historia av kritik mot all form av inskränkta politiska diktaturrörelser.Iran-hamas är idag vad nazisterna var på 30-40-talet. Unga kvinnor som borde om några sky all form av islamism med sina inskränkningar av deras rättigheter tågar idag med bland islamisterna.
FOLKMORD SA BILL, JUST DET SA BULL!
Antisemitiska Partiet Rödtjutet fortsätter med sin falska kampanj om att Israel begår folkmord på araber..
OM man ska snacka om folkmord då kan man börja med hamas polare Iran,de är uppe i ca 300.000 mördade av sina egna medborgare. Sen kan man kolla Jemen. Säkert 1 miljon mördade samt hundratusentals med barn som dött . OCH islamisternas framfart i div länder i Afrika. Oerhörda siffror på mördade. Dessa FOLKMORD tigs det om. Man använder bara hamas krig mot Israel i rent propagandasyfte. Så har alltid antisemiter gjort.
Vad sa inte Adolf och de andra i Tyskland på sin tid? OCH de gjorde det som Iran-hamas säger att de ska göra! Början till folkmordet på judar startade den 7 oktober! Mer utlovas av vänsterpartiets polare i MÖ! OCH hur fan kan en partiledare som är bördig från Iran överhuvudtaget ställa sig på deras sida. Snacka om nyttiga idioter!
Hogrelius's Blog 